Jaha, så var det dags för en bad day igen då... *suck*
Den började väl tämligen okej... och var okej en bra bit in på eftermiddagen.
Hade ju ledig dag idag, vilket var skönt eftersom det var Pluskväll på jobbet igår kväll och jag inte var hemma förrän efter tio.
Satt och surrade en del på MSN med T, låg i soffan och myste och såg Lejonkungen med sonen, åt lunch...
Dottern hade bestämt att hon skulle gå hem från skolan själv, så hon kom hem runt ett. Talade då om att vi skulle hämta Min S och hans tjejer på stan och skjutsa hem dem, samt fika hos dem. Hon knorrade lite, men inte allvarligare än så...
Sagt och gjort, vi drog iväg, hämtade dem och åkte hem till dem. Medan han fixade fika, pratade vi lite om ditt och datt och efter en stund berättar han att han haft påhälsning på förmiddagen... Hans lillstalker hade dykt upp utan förvarning - storgråtande, ångerfull och känslosam. Först hade hon väl försökt att blidka honom, men när det inte hjälpte hade hon ändrat taktik - hon förstod att hon gjort bort sig och tyckte absolut att vi skulle satsa fullt ut (vilket hon totalt dissade i helgen!), men hon skulle inte klara av att han uteslöt henne ur hans liv just nu! Hon mådde så dåligt och behövde få ha honom kvar som vän, kunna höra av sig till honom och så...
När han berättade detta, förlorade jag fotfästet IGEN och kände hur jag började dra mig inom mitt skal. Kände att ska hon fortsätta få honom att må dåligt, fortsätta att nästla sig in i hans skalle och gör allt för att förstöra? I så fall backar jag ur nu. Jag menar, ska det ändå i slutänden rasa mellan oss p g a henne IGEN, kan det lika gärna ske NU!
Alltså, han vill så gärna tro henne när hon säger att hon tänker acceptera att det är han och jag nu, vill så gärna tro henne när hon säger att hon tycker att vi ska satsa. Men jag gör det INTE! Dock ska jag säga till hans fördel att han stod på sig med att han inte anser att hon kan ha nån plats i hans liv om han och jag ska kunna få detta att funka fullt ut och han har sagt till henne att det är han och jag nu! Men ändå - jag backar! För att skydda mig själv!
Så redan där tappade jag både humör och mark...
Dottern skötte sig tämligen okej ända tills vi skulle åka hem...
För att göra en lång historia kort, så har dottern och Storasyster Bus (Min S' äldsta dotter) en gemensam kompis. Det som blivit så tokigt är att denna kompis kan boka med min dotter att de ska leka efter skolan t ex imorgon och sen bokar hon samma sak med Storasyster Bus. Hade de kommit på den briljanta idén att de kan leka tillsammans alla tre, vore det väl inga problem, men fram tills nu har alltid nån av tjejerna blivit åsidosatt och lessen.
Detta scenario utspelade sig återigen idag och jag och Min S tog ett snack om det. Vi bestämde oss för att lägga fram förslaget att de skulle fråga deras kompis om de kunde leka alla tre imorgon, eftersom hon faktiskt bokat med båda två. Det var där allt gick åt pipan...
Min dotter blev fullständigt skogstokig och ville INTE höra talas om så idiotiska förslag! Nu hade kompisen minsann bokat med henne först och hon åkte ju faktiskt inte dit för att leka med Storasyster Bus. Till råga på allt skulle det inte funka att leka alla tre, för i så fall skulle helt säkert HON bli utanför! Försökte få henne att se saken ur Storasyster Bus' synvinkel - funkade inte! Försökte förklara att vi på nåt sätt måste få ett slut på att hon och Storasyster Bus hela tiden spelas ut mot varann och ibland blir ovänner utan att det är deras fel - funkade inte heller! Ungen var helt galen och tyckte att livet var skit och jag var världens sämsta mamma! Att Min S försökte prata med henne hjälpte heller inte - hon hade en hemsk attityd mot honom och var rejält trotsig och obstinat. När vi inte backade försökte hon fly, sen blev hon förbannad och tog till handgripligheter och när jag och Min S till sist försökte få henne att sitta still och lugna ner sig genom att vi höll i henne, blev hon riktigt hysterisk! Det slutade med att Min S tog henne i famnen och bar in henne i vardagsrummet. Dottern sparkade, slog och levde rövare, vilket i sin tur gjorde att båda stöp i golvet med en smäll. Min S parerade dock så de inte gjorde illa sig, tog henne i famnen, satte sig i soffan och höll henne där tills hon varvat ner, medan jag tog min tillflykt till ett annat rum. Sonen och Storasyster Bus var helt chockade och rejält uppskrämda av situationen.
Efter många om och men, efter långa diskussioner och många utfall från henne sida, var hon till sist såpass lugn att vi kunde åka hem. Dock var både jag och Min S helt slut! Alltså, den här lilla damen har sånt makalöst hetsigt humör att jag baxnar! :oS Sen har hon en attityd som gör mig alldeles häpen mellan varven!
Kompisen som var orsaken till världskriget ringde och jag bad då att få prata med hennes mamma. Förklarade problemet och vi kom tillsammans överens om att avblåsa morgondagens planer. Hon skulle även prata med sin dotter och berätta om hur min dotter och Storasyster Bus upplevt dessa dubbelbokningar, samt säga att endera bokar hon med EN i fortsättningen, eller så får de leka tillsammans alla tre.
Resten av kvällen har jag försökt prata med min dotter och jag har hållit henne kort. Upplyste henne vad som bestämts angående kompisen och hur allt ska fungera framöver. Visst, hon blev besviken över att planerna var avblåsta (vilket de i o f s skulle ha varit ändå, bara p g a det världskrig som ägt rum innan), men tog det bättre än jag förväntat mig. Talade om för henne att jag har varit alldeles för inkonsekvent fram tills nu, men nu kommer det att bli ändring på det! Jag måste bryta de här tendenserner HÄR och NU!
Kommer säkerligen att bli några tuffa fighter till, men jag SKA få ordning på detta! Överväger att kontakta skolkuratorn på hennes skola för att höra vilka råd hon kan ge mig. För så här kan det inte fortsätta!
Har varit rejält låg i kväll och grubblat mycket - både över lillstalkern och över dottern. Känner att det är för mycket skit i mitt liv just nu, för mycket negativa tankar i min skalle, för mycket som tar en massa energi av mig. Är rädd att allt ska rasa igen... Har haft ett långt snack med Min S ikväll och jag vet varken ut eller in just nu... Vet inte om jag ska våga, eller om jag ska köra safe och backa... Är rädd att lillstalkern ska lyckas så frön av misstro hos honom, att hon ska så det hos mig... Är rädd att dotterns utbrott ska ta knäcken på oss och köra slut på de andra barnen... Är rädd att han ska känna att han inte pallar med... Gav honom faktiskt möjligheten att backa ur nu, men han vill inte det! Känns skönt att han säger det, men ändå tvekar jag... Jag är så jävla rädd att bli sårad igen...
Han har flera gånger de senaste dagarna märkt att jag har slutit mig inom mig själv, märkt att jag grubblar och tvekar, blivit ordentligt rädd att förlora mig och då har han bett mig att inte vara rädd, att inte fega ur. Sa då att vi är två som måste våga.
Ikväll frågade han om jag vågar, efter lillstalkerns attack i morse - om jag vågar lita på honom, vågar satsa. Svarade genom att fråga om han vet vad han känner för och vill med mig. När han svarade ja, sa jag att jag vågar om jag vet var vi står och talade om att jag vill att vi fokuserar på oss och på allt som vi insett att vi har sinsemellan och lägger all onödig skit åt sidan.
Innan vi la på talade jag om att jag är fullständigt övertygad om att vi kan få ordning på det här med dottern oxå. Visst, vi kan nog få ta några tuffa strider till med henne, men eftersom jag märker att hon tappat kraft i motståndet mot mig och honom, tror jag att vi kan klara det - tillsammans! Förutsatt att viljan finns att klara det tillsammans då, förstås!
Bad honom fundera över det och höra av sig när han vet.
Antar att de närmaste dagarna kan bli tuffa och fulla av funderingar och oro, men sen vet jag... hoppas jag!...
